FN kritiserar Sverige: så följer vi konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

FN har granskat hur Sverige lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning två gånger, 2014 och 2024. Båda gångerna blev domen hård på samma centrala punkt: konventionen är inte svensk lag, och därför får den för lite genomslag i domstolar och myndigheter. 2024 gick kommittén längre och varnade för en ”gradvis återgång till den medicinska modellen” i svensk lagstiftning. [1][2]

Vad är FN:s funktionsrättskonvention?

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ofta kallad funktionsrättskonventionen eller CRPD efter det engelska namnet, antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 [3]. Den skapar inga nya rättigheter utan beskriver hur de mänskliga rättigheterna ska gälla fullt ut även för personer med funktionsnedsättning: i skolan, på arbetsmarknaden, i vården och i rättssystemet.

Sverige skrev under konventionen den 30 mars 2007, samma dag som den öppnades för undertecknande [4]. Regeringen beslutade att ratificera den den 4 december 2008, och den 14 januari 2009 trädde konventionen och det fakultativa protokollet i kraft för Sverige [3]. Riksdagen ansåg då att inga lagändringar behövdes [4]. Det beslutet är i dag kärnan i kritiken.

Så granskar FN Sverige

Varje land som anslutit sig lämnar rapporter till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Genève. Kommittén håller en dialog med landets regering, tar in synpunkter från civilsamhälle och oberoende institutioner och antar sedan ”sammanfattande slutsatser” med rekommendationer. Sverige lämnade sin första rapport och förhördes den 31 mars och 1 april 2014 [2]. Nästa förhör hölls den 11 och 12 mars 2024 [1].

Kritiken 2014: konventionen är inte svensk lag

Slutsatserna antogs den 11 april 2014. Kommittén berömde Sverige för flera saker, bland annat för att svenskt teckenspråk jämställts med minoritetsspråken och för ett skolsystem där då bara 1,5 procent av barnen undervisades utanför vanliga skolor [2].

Men listan över problem var längre. Kommittén var oroad över att konventionen inte integrerats i svensk lag och därför lämnades åt myndigheters och domstolars tolkning. Den nya diskrimineringsregeln om bristande tillgänglighet undantog arbetsgivare med färre än tio anställda. Statligt finansierad personlig assistans hade dragits in för ett antal personer sedan 2010 efter en ändrad tolkning av ”grundläggande behov”, och antalet arbetslösa med funktionsnedsättning som var inskrivna hade ökat med 100 procent sedan 2008 [2].

Kommittén kritiserade också att lagen tillåter tvångsvård inom psykiatrin på grund av psykosocial funktionsnedsättning, och den tog upp Barnombudsmannens rapporter om bältesläggning och avskiljning av barn i psykiatrisk vård. Brist på kunskap återkom också: kommittén ville se utbildning för personal i vård, skola, polis och domstolar om våld mot personer med funktionsnedsättning [2].

Det var den här granskningen Aftonkuriren skrev om när slutsatserna kom våren 2014. Tolv år senare har samma frågor kommit tillbaka, flera av dem skarpare.

Kritiken 2024: ”återgång till den medicinska modellen”

Slutsatserna från den andra granskningen antogs den 20 mars 2024 [1]. Kommittén noterade framsteg, bland annat att Institutet för mänskliga rättigheter inrättades 2021 och att barnkonventionen blev svensk lag 2020. Just barnkonventionen används ofta som jämförelse av kritikerna [1].

De viktigaste punkterna i kritiken:

• Konventionen är fortfarande inte fullt införlivad i svensk rätt, och domstolar och myndigheter tolkar sällan svensk lag i ljuset av den. Kommittén upprepade sin rekommendation från 2014 och krävde en systematisk översyn av lagarna [1].
• Sverige glider tillbaka mot en medicinsk syn på funktionshinder, särskilt i socialförsäkringen och stödsystemen. Diskrimineringslagens definition fokuserar bara på själva nedsättningen, inte på de hinder samhället skapar [1].
• Personlig assistans har begränsats. Kommittén pekade på att 1 500 personer förlorat sin assistans mellan 2015 och 2022, att man inte kan ansöka efter 66 års ålder och att stödet skiljer sig mellan kommunerna [1].
• Tvång och begränsningsåtgärder är vanliga i gruppbostäder, särskilda boenden och institutioner, inklusive psykiatrin. Kommittén rekommenderade ett förbud och bättre tillsyn [1].
• Segregeringen i skolan ökar, och lärare får för lite utbildning om inkluderande undervisning. Kommittén vill se en nationell strategi för att gå från segregerad till inkluderande utbildning [1].
• Kunskapen brister: kommittén såg bristande medvetenhet hos allmänheten, tjänstemän och beslutsfattare om rättigheterna, särskilt när det gäller arbete, utbildning och boende [1].

Som särskilt brådskande pekade kommittén ut rekommendationerna om de allmänna åtagandena, jämlikhet och icke-diskriminering, rätten att leva självständigt och inkluderande utbildning [1].

Institutet för mänskliga rättigheter, som är Sveriges oberoende övervakningsorgan för konventionen, sade efter granskningen att Sverige behöver arbeta med konventionen på ett helt nytt sätt, genom lagstiftning, budget och handlingsplaner. ”Vi är oroade över den tillbakagång vi ser i Sverige”, sade direktören Fredrik Malmberg [5]. I sin årsrapport 2025 konstaterade institutet också att de ekonomiska förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning försämras [6].

Hur har regeringen svarat?

Regeringen har valt att inte göra konventionen till lag. I en interpellationsdebatt våren 2026 sade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) att konventionen fungerar som utgångspunkt för det nationella funktionshinderspolitiska målet, och hänvisade till en nationell handlingsplan, stöd till kommuner och tio utsedda modellkommuner som ska driva arbetet fram till 2031 [10].

Myndigheten för delaktighet (MFD) fick i uppdrag att sprida FN:s rekommendationer till myndigheter, regioner, kommuner och organisationer. När uppdraget slutredovisades i februari 2026 bedömde MFD att det behövs en samlad översyn av svensk lagstiftning i förhållande till konventionen. Den 1 december 2025 lämnade MFD också ett förslag till nationell handlingsplan för 2026-2031 med 119 åtgärder [7].

I februari 2026 avstyrkte riksdagens socialutskott motioner om att inkorporera konventionen, med hänvisning till pågående arbete [7]. I juli 2026 tillsatte regeringen i stället en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken, som ska öka samordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner, sprida kunskap om rättigheterna och utgå från konventionen. Samordnaren ska redovisa senast den 4 augusti 2028 [9].

Läget i Sverige 2026 enligt MFD

MFD:s senaste uppföljning av funktionshinderspolitiken, som presenterades i april 2026, visar att skillnaderna i levnadsvillkor mellan personer med och utan funktionsnedsättning fortfarande är stora. Enligt myndigheten får lagar och regler inte fullt genomslag i praktiken [8].

Område	Personer med funktionsnedsättning	Hela befolkningen
Eftergymnasial utbildning	29 %	44 %
Arbetslöshet	18 %	8 %
Upplever sin hälsa som god eller mycket god	44 %	76 %

En av fyra med funktionsnedsättning lever med risk för fattigdom, och nästan två av tre kommuner saknar rutiner för att nå personer med funktionsnedsättning vid en kris. ”Det är allvarligt att skillnaderna i levnadsvillkor är så stora”, sade generaldirektören Anders Kessling [8].

Funktionsrättsrörelsen: tillbakagång på 25 punkter

Funktionsrätt Sverige, som samlar 54 funktionsrättsorganisationer, följde i december 2025 upp alla 85 rekommendationer som Sverige fick 2024. För 37 av dem hade organisationen inte sett några initiativ alls. För 25 bedömde den att utvecklingen går bakåt, och för 23 hade något hänt [11].

Organisationen pekar särskilt på lagstiftningen, där inga förslag lagts fram om att granska lagarna och stärka konventionens ställning, och menar att regeringen lagt ansvaret på myndigheter som saknar mandat och budget att ändra lagar. Den ser också en tydlig tillbakagång för personlig assistans och ökad segregering i skolan [11].

I februari 2026 krävde Funktionsrätt Sverige, Diskrimineringsombudsmannen, Raoul Wallenberginstitutet och Malmö mot Diskriminering i en gemensam debattartikel att regeringen tillsätter en utredning om att göra konventionen till svensk lag. De påpekar att FN uppmanat Sverige till just det både 2014 och 2024 [12].

Regeringens linje är att konventionen redan styr politiken och att det behövs bättre samordning snarare än ny lag [9][10]. Kritikerna menar att det är just det svaret FN underkänt två gånger.

När granskas Sverige nästa gång?

Enligt FN-kommittén ska Sveriges nästa samlade rapport, den fjärde till sjätte, vara inlämnad senast den 15 januari 2031. Kommittén skickar en frågelista minst ett år innan [1]. Fram till dess är det MFD:s årliga uppföljningar, Institutet för mänskliga rättigheter och funktionsrättsrörelsens egna granskningar som visar om Sverige rör sig närmare konventionen eller längre ifrån den.