Arbetsmarknadsekonomiska rådet: vad det var och vad Calmfors råd kom f

Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) var ett oberoende expertråd som leddes av nationalekonomen Lars Calmfors mellan april 2015 och mars 2018. Rådet finansierades av Svenskt Näringsliv, gav ut fem större rapporter om lönebildning, integration och kollektivavtal, och lades ned när finansiären drog sig ur. Rådet finns alltså inte kvar 2026, men dess material ligger kvar i ett arkiv på nätet. [1]

Vad var Arbetsmarknadsekonomiska rådet?

Rådet inrättades av Svenskt Näringsliv i april 2015. Uppdraget var att analysera hur arbetsmarknadspolitik, lönebildning och arbetsrätt påverkar hur arbetsmarknaden fungerar. Svenskt Näringslivs dåvarande chefsekonom Ann Öberg sa då att rådet skulle arbeta oberoende och att förhoppningen var att analyserna skulle bidra till en gemensam förståelse bland parterna [2]. Aftonkuriren skrev om rådet redan när det bildades i april 2015.

Rådet bestod av fyra nationalekonomer [1]:

Lars Calmfors, ordförande, professor emeritus vid IIES och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN)
Per Skedinger, vice ordförande, forskare vid IFN med inriktning på minimilöner och anställningsskydd
Ann-Sofie Kolm, professor vid Stockholms universitet
Tuomas Pekkarinen, forskare vid VATT i Helsingfors

Oberoendet var reglerat i avtal. I en intervju i januari 2018 beskrev Calmfors det som att rådet självständigt fattade sina beslut inom ramen för uppdraget [11].

Lars Calmfors roll

Calmfors kom till rådet med erfarenhet från ett liknande uppdrag: han hade tidigare varit ordförande för regeringens Finanspolitiska råd [2]. Som ordförande i AER blev han rådets ansikte utåt och presenterade rapporterna på pressträffar.

Han var också tydlig med att parterna inte alltid tog emot analyserna med glädje. ”Parterna vill inte gärna bli störda i sitt tänkande av en oberoende analys”, sa han till Lag & Avtal 2018 [11].

Rapporterna och vad rådet kom fram till

Under knappt tre år publicerade rådet fem huvudrapporter och två underlagsrapporter [10].

Datum	Rapport	Huvudtema
December 2015	Inför avtalsrörelsen 2016	Löneökningstakt, industrins märke
Februari 2016	Dags för större lönespridning?	Relativlöner, ingångsjobb
April 2016	The German Labor Market Miracle (underlag, Michael Burda)	Tysklands arbetsmarknadsreformer
Februari 2017	Tudelningarna på arbetsmarknaden	Inrikes och utrikes födda, visstid
April 2017	Egenföretagande bland utrikes födda (underlag, Aldén och Hammarstedt)	Företagande bland invandrare
Februari 2018	Hur fungerar kollektivavtalen?	Avtalssystemets framtid
Mars 2018	Olika vägar till jobb	Atypiska jobb, enkla jobb, vuxenutbildning

2015: Inför avtalsrörelsen 2016

I sin första rapport ansåg rådet att löneökningarna på några års sikt borde hållas tillbaka om arbetslösheten skulle sjunka långsiktigt. Men med en styrränta som knappast kunde sänkas mer kunde mycket låga löneökningar just då vara sämre för sysselsättningen än lite högre, eftersom de pressar inflationen och höjer realräntan. Rådet förordade därför gärna ett flerårsavtal, och underströk att det är viktigt att industrin sätter märket [3].

2016: Dags för större lönespridning?

Den rapport som väckte mest debatt kom i februari 2016. Rådet menade att avtalssystemet levererat återhållsamma löneökningar men haft svårt att justera relativlönerna. Följden var kronisk brist på sjuksköterskor och lärare, vars löner ökat långsammare än andra gruppers, samtidigt som höga relativlöner för lågutbildade bidragit till hög arbetslöshet i den gruppen [4].

Förslaget: parterna borde förhandla fram en ny typ av tidsbegränsade ingångsjobb med löner väsentligt under dagens nivåer, riktade till nyinträdande på arbetsmarknaden, främst invandrare och unga, som inte fått andra jobb. Staten skulle bidra med slopade sociala avgifter och ett extra jobbskatteavdrag, och ingen skulle kunna ha ett ingångsjobb i mer än tre år [4].

Några månader senare kom en underlagsrapport av den tyske professorn Michael Burda om Tysklands arbetsmarknad. Rådet drog slutsatsen att lägre löner för dem med lägst färdigheter kunde öka sysselsättningen även i Sverige, men förespråkade inte lika stora ökningar av lönespridningen som i Tyskland [5].

2017: Tudelningarna på arbetsmarknaden

Årsrapporten 2017 kom mitt i en högkonjunktur, men rådet pekade på djupa klyftor. Det rådde full sysselsättning för inrikes födda men hög arbetslöshet för utrikes födda. Mer än 60 procent av de inrikes födda var fast anställda på heltid, mot 26 procent av invandrarna från Afrika och 34 procent av dem från Asien [6].

Rådet återkom till idén om nya typer av enkla jobb med betydligt lägre minimilöner, men betonade att lönesänkningar för dem som redan har jobb borde undvikas. Rapporten konstaterade också att anställningsstöd enligt forskningen är en effektiv åtgärd, och varnade för att industrins roll som märkessättare kunde utsättas för stora påfrestningar när hemmamarknadssektorerna växer [6].

2018: Hur fungerar kollektivavtalen?

Den fackliga organisationsgraden hade fallit kraftigt, och rådet ville veta om avtalssystemet var hotat. En stor enkät visade att 60 procent av företagen skulle vilja teckna kollektivavtal även om facket fick sämre möjligheter att tvinga fram dem, medan bara 15 procent inte skulle vilja det. Byggbranschen var mest negativ. Som varnande exempel lyfte rådet Tyskland, där avtalens täckningsgrad fallit med nästan 30 procentenheter på tre decennier. Rådet föreslog mer lokal lönebildning och större flexibilitet för att göra avtalen mer attraktiva för företagen [7].

2018: Olika vägar till jobb

I den sista rapporten slog rådet hål på bilden av att fasta jobb håller på att ersättas. Atypiska anställningsformer hade inte ökat i någon högre grad under det senaste decenniet, och gig- och plattformsekonomin var fortfarande ett marginellt fenomen. Visstidsanställningar tycktes fungera som språngbrädor, särskilt för utomeuropeiskt födda, och inträde på befintliga lågkvalificerade jobb gav bestående förbättringar för personer långt från arbetsmarknaden. Vuxenutbildning gav bättre utfall, men effekterna var små och kom först efter lång tid [8].

Rådet granskade också de etableringsanställningar som regeringen och parterna kommit överens om. De kunde hjälpa fler in på arbetsmarknaden, men riskerade att tränga undan billigare program som nystartsjobben, och borde enligt rådet kompletteras med permanenta lågkvalificerade jobb med lägre lön [8].

Varför lades rådet ned?

I pressmeddelandet till den sista rapporten i mars 2018 skrev rådet att det var den sista eftersom Svenskt Näringsliv beslutat att inte längre finansiera verksamheten [8]. Rådet upphörde den 31 mars 2018 [1].

Calmfors har själv gett sin bild av varför. Rådet hade ifrågasatt att industrins villkor sätter löneökningarna i hela ekonomin, eftersom det enligt rådet gav för låga löneökningar i offentligt finansierad verksamhet och hotade personalförsörjningen där. Enligt Calmfors uppskattade Svenskt Näringsliv inte de slutsatserna. ”Det är enda gången jag fått sparken från ett uppdrag”, sa han i en intervju med Stockholms universitet 2021 [9].

Finns rådet kvar i dag?

Nej. Arbetsmarknadsekonomiska rådet har inte varit verksamt sedan mars 2018. Rådets webbplats finns kvar som arkiv med alla rapporter, pressmeddelanden, presentationer och en sammanställning av medieinslag från verksamhetsåren [1]. Debatten som rådet drev, om enkla jobb, lönespridning och industrins märke, har däremot fortsatt långt efter att rådet stängde.