Mikroplast i havet: var den kommer ifrån och vad den gör

Den största delen av mikroplasten som når svensk natur kommer inte från plastpåsar i havet utan från bildäck som slits mot asfalten, följt av konstgräsplaner och tvätt av syntetkläder [2][3]. Plastbitarna finns i både Östersjön och Västerhavet, men hur farliga de är för djur och människor är fortfarande till stor del en öppen fråga [4][5].

Vad är mikroplast och nanoplast?

Mikroplast är plastpartiklar som är mindre än fem millimeter [12]. Livsmedelsverket räknar med ett spann från 0,1 mikrometer upp till 5 millimeter och inkluderar fragment, fibrer och pellets av både plast och gummi [4]. En del är tillverkad liten från början, till exempel för kosmetika. Resten uppstår när större plastskräp nöts och bryts ner [5].

När nedbrytningen fortsätter blir bitarna ännu mindre och kallas nanoplast [6]. Gränsen dras ofta vid 100 nanometer, ungefär samma storlek som virus och bakterier, men någon helt enhetlig definition finns inte [5]. Nanoplast reagerar lättare med omgivningen än större plast, och forskarna vet ännu mindre om den än om mikroplasten [5][6].

Varifrån kommer mikroplasten i Sverige?

Naturvårdsverket har i flera omgångar kartlagt källorna. I myndighetens redovisning från 2019 är slitage av fordonsdäck, vägbeläggning och vägfärg den största kvantifierade källan, med uppskattningsvis 8 190 ton mikroplast per år. Mer än 90 procent av det beräknas komma från däcken [2].

• Konstgräsplaner: Sverige har omkring 1 400 planer, och granulatet som sprids från dem beräknas till cirka 470-680 ton per år. Tidigare uppskattningar låg betydligt högre [2][3].
• Tvätt av syntetkläder: hushållens tvätt uppskattas bidra med 8-950 ton per år. Det stora spannet visar hur osäkra beräkningarna är [2].
• Plastindustrin: pellets, råvaran för nya plastprodukter, läcker ut vid produktion och hantering [10].
• Övrigt: båtbottenfärg, fiskeredskap, nedskräpning och spill från byggarbetsplatser [5].

Vägen till havet går ofta via dagvatten och avlopp. Enligt forskningsprojektet Bonus Micropoll, där IVL Svenska Miljöinstitutet deltog, står dagvatten och avloppsvatten för 62 procent av den årliga tillförseln av mikroplast till Östersjön. Reningsverken runt Östersjön fångar omkring 93 procent av partiklarna, men ändå förs över 90 ton ut den vägen varje år. Orenat avloppsvatten, till exempel vid bräddning, bidrar med ytterligare cirka 120 ton [7].

Hur mycket finns i Östersjön och Västerhavet?

Någon exakt siffra finns inte. Mätningar i Östersjöns vatten visar halter i samma storleksordning som i andra hav, och en studie fann som mest 1,7 mikroplastpartiklar per kubikmeter. På västkusten rapporteras något högre halter än i Östersjön [5].

Det låter lite, men Östersjön rymmer cirka 21 000 miljarder kubikmeter vatten [5]. Havet har dessutom ett mycket långsamt vattenutbyte, så det som hamnar där stannar länge [9].

En långtidsstudie från 2017 gav en oväntad bild. Prover från vattnet kring Bornholm visade lika mycket plastpartiklar 1987 som trettio år senare, trots att plastanvändningen runt Östersjön tredubblats. En trolig förklaring är att plasten sjunker till botten, men forskarna kunde inte säga säkert [8]. Det stämmer med andra fynd. När IVL analyserade 190 sand- och sedimentprover från hela Östersjöregionen var nästan 20 procent av bitarna industripellets, följt av oidentifierbara fragment och rester av cigarettfimpar [7].

På västkusten har forskare vid Göteborgs universitet följt plastindustrin i Stenungsund. De uppskattade att mellan 3 och 36 miljoner plastpellets läcker ut från området varje år, trots regler som ska förhindra det [10].

Så spåras det osynliga

Att mäta mikroplast är svårt. Partiklarna är små, blandas med naturligt material och måste identifieras kemiskt för att man ska veta att det är plast. Vid Göteborgs universitet har professor Martin Hassellöv lett ett projekt som kombinerar ljusmikroskop, elektronmikroskop och Ramanmikroskopi, så att varje partikel kan avbildas och kemiskt bestämmas [11]. Vid Umeå universitet har vattenprover från Östersjön analyserats med hyperspektral bildanalys, där många våglängder undersöks samtidigt för att hitta de minsta partiklarna [9]. Forskare har också tagit sedimentkärnor från havsbotten för att läsa av hur föroreningen har ökat över tid [10].

Befintliga metoder kräver ofta stor och dyr utrustning. Det var just därför en grupp studenter vid LTH i Lund 2017 försökte bygga något enklare: en bärbar biosensor för mikroplast. Idén var att upptäcka två sorters molekyler samtidigt, dels miljögifter som fastnar på plasten, dels ett mjukgörande ämne som plasten avger. Fanns båda var det mycket troligt att det fanns mikroplast i vattnet. Sensorn skulle då bilda ett grönt fluorescerande protein som lyser starkare ju högre halten var [1].

Projektet gjordes inom iGEM, en internationell tävling i syntetisk biologi. De sju civilingenjörsstudenterna vann publikens och juryns pris för bästa presentation i en nordisk delfinal och skulle i november 2017 tävla mot omkring 300 lag i Boston. Någon färdig apparat hann de inte bygga, men målet var ett fungerande koncept [1]. Aftonkuriren skrev om studenternas projekt redan hösten 2017.

Vad gör mikroplasten med djur och människor?

Det här är belagt

Mikroplast finns överallt i havet och har hittats i fisk, ostron och musslor [4]. Många vattenlevande djur tros äta plasten i tron att det är föda, och plasten kan dra till sig miljögifter som redan finns i vattnet [12]. Människor får i sig partiklar via luft, vatten och mat, och mikroplast har påvisats i blod och lungor [5].

Det här är osäkert

I Bonus Micropoll såg forskarna beteendeförändringar hos musslor och kromosomskador hos havsöringslarver, men vid högre halter än de som finns i Östersjön i dag. Forskarna varnar för att sådana halter kan nås i framtiden, eftersom plasten bryts ner så långsamt [7]. Ett forskningsprojekt vid Lunds universitet fann att nanoplast av vanlig plast inte var giftig för djurplankton och kanske bryts ner snabbare än man trott [11].

För människor är bilden ännu mer oklar. Livsmedelsverket skriver att större partiklar inte tas upp av tarmen, men att möjligheten ökar ju mindre partiklarna är. Myndighetens tidigare bedömning var att det inte fanns skäl för särskilda åtgärder, men att mer kunskap behövs [4].

Uppmärksammade studier har ibland visat sig bräckliga. En amerikansk studie som hittade stora mängder mikroplast i hjärnvävnad fick stor spridning 2024 [13]. Tyska riskbedömningsinstitutet BfR påpekade efteråt att metoden kan ha förväxlat fett i hjärnvävnaden med plast och att proverna kan ha förorenats. BfR bedömer att det i dag inte finns några tillförlitliga toxikologiska bevis för hälsorisker med mikroplast i maten [14]. Och en svensk studie om abborrynglar som valde plast framför föda, publicerad i Science 2016, bedömdes 2017 som oredlig forskning av Centrala etikprövningsnämnden [15].

Vilka regler gäller?

Sedan den 17 oktober 2023 begränsar EU försäljningen av avsiktligt tillsatt mikroplast. Löst glitter stoppades direkt, och förbudet omfattar bland annat kosmetika, rengöringsmedel, sköljmedel, målarfärg och växtskyddsmedel. Enligt EU:s kemikaliemyndighet Echa hamnar omkring 42 000 ton avsiktligt tillsatt mikroplast i miljön varje år [16]. Flera produktgrupper har övergångstider. Plastgranulat till konstgräsplaner får säljas fram till den 17 oktober 2031 [3][17].

I november 2025 publicerades också EU:s förordning om att förhindra spill av plastpellets. Den gäller alla som hanterar mer än fem ton pellets per år, och de största företagen ska vara certifierade senast i december 2027 [18]. EU räknar med att spillet kan minska med upp till 74 procent [23]. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att föreslå hur reglerna ska tillämpas i Sverige [19].

Globalt har FN-förhandlingarna om ett bindande plastavtal gått trögt. Rundan i Genève i augusti 2025 slutade utan avtal, främst för att flera oljeproducerande länder inte ville reglera plastproduktionen. Sverige och EU driver linjen att produktionen måste begränsas [20]. I februari 2026 valdes Chiles Julio Cordano till ny ordförande för förhandlingarna [21], och nästa förhandlingsomgång är planerad till mars 2027 [22].

Vad kan man göra själv?

Havs- och vattenmyndigheten ger några konkreta råd [12]:

• Tvätta kläderna skonsamt och inte i onödan. Ofta räcker det att vädra.
• Välj bort bilen när det går. Däckslitaget är den största källan.
• Undvik produkter som innehåller mikroplast.
• Ta med skräpet hem från stranden och båten, särskilt nära vatten.
• Byt utslitna båttampar av nylon mot tampar av naturmaterial, och tvätta och slipa båten på ett miljövänligt sätt.