Göran Graffman: skådespelaren och regissören som blev en del av svensk

Göran Graffman var skådespelare och regissör, i 36 år knuten till Dramaten och för en hel tv-publik mannen bakom Den vita stenen och filmerna om Madicken. Han avled i november 2014 efter en kort tids sjukdom, 83 år gammal. [1][2]

Dödsbeskedet i november 2014

Det var Dramaten som meddelade att Göran Graffman hade gått bort. I pressmeddelandet fredagen den 21 november 2014 skrev teatern att skådespelaren och regissören avlidit efter en kort tids sjukdom [1]. SVT och andra medier förde beskedet vidare samma dag och angav att han blev 83 år [2][3]. Någon närmare dödsorsak har inte offentliggjorts.

Graffman föddes den 12 februari 1931 i Göteborg [4]. Aftonkuriren skrev om hans bortgång när beskedet kom 2014. Den här texten är en omarbetad och faktagranskad minnesartikel.

Från Göteborg till Dramaten

Scenkarriären började i Göteborg. Graffman debuterade som skådespelare på Göteborgs stadsteater i början av 1950-talet [1][2]. Därefter spelade han på flera av landets stora scener, bland annat Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater, och syntes också i Radioteatern, TV-teatern, film och opera [5]. På Uppsala stadsteater gjorde han Romeo i Shakespeares Romeo och Julia [6]. I en minnestext i UNT lyfts rollen som sonen i Jean Genets Skärmarna fram som en av de mest minnesvärda [5].

År 1967 kom han till Dramaten, där han tillhörde den fasta ensemblen fram till 2003. Under de åren gjorde han över 30 roller [1]. Han arbetade med regissörer som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Robert Lepage [5]. I Bergmans uppsättning av Shakespeares Trettondagsafton på Dramaten 1975 spelade han Curio [7]. Hans sista roll på nationalscenen blev i Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre 2003 [1].

Regissören bakom Norén och Enquist

Från 1970-talet regisserade Graffman allt oftare. På Dramaten gjorde han tolv uppsättningar mellan 1976 och 1992 [1]. Två av dem hör till teaterns uppmärksammade urpremiärer:

Lars Noréns Natten är dagens mor (1983) [1]
Per Olov Enquists I lodjurets timma (1988) [1]

Han satte också upp Hjalmar Bergmans Swedenhielms med Max von Sydow, en av de föreställningar som enligt UNT:s minnestext etablerade honom som en av teaterns främsta regissörer [5].

Den vita stenen: tv-serien som fick nytt liv

För många svenskar är Göran Graffman förknippad med en enda tv-serie. Den vita stenen bygger på Gunnel Lindes barnbok från 1964 och sändes i 13 delar i dåvarande TV1 hösten 1973, i regi av Graffman [8]. Serien handlar om vänskapen mellan Fia och Hampus, två barn som står utanför både de vuxnas och de jämnårigas värld [9]. Fia spelades av Julia Hede och Hampus av Ulf Hasseltorp, och serien spelades in utanför Kalmar, i Djursvik, Bergkvara och Söderåkra. Musiken skrev Bengt Hallberg [8].

Serien har visat sig tålig. När SVT våren 2013 började lägga ut gamla program i Öppet arkiv hamnade Den vita stenen överst på listan över mest sedda titlar, före bland annat Rederiet [10]. Alla 13 avsnitten finns i dag på SVT Play [9].

Madicken på film

Graffman regisserade också de två biofilmerna om Astrid Lindgrens Madicken: Du är inte klok, Madicken från 1979 och Madicken på Junibacken från 1980 [1][11]. Jonna Liljendahl spelade Madicken och Liv Alsterlund lillasystern Lisabet. Björn Granath och Monica Nordquist spelade föräldrarna, och Allan Edwall syntes som farbror Nilsson [11]. Filmen från 1979 klipptes senare om och sändes 1983 som den andra säsongen av tv-serien Madicken [11]. När dödsbeskedet kom 2014 var det just Madicken och Den vita stenen som SVT lyfte fram ur hans produktion för film och tv, och båda fanns då att se i SVT:s Öppet arkiv [2].

Framför kameran syntes Graffman bland annat i Ingmar Bergmans film För att inte tala om alla dessa kvinnor, som hade premiär 1964, och i tv-produktionen Lögnen från 1970 [12][13].

Familjen

Göran Graffman var gift med skådespelaren Monica Nordquist, som spelade mamma Kajsa i Madickenfilmerna [5][11].

Ett arbete som finns kvar

Göran Graffmans gärning är i dag spridd över flera generationer publik. Teaterbesökare minns honom från Dramatens scener, där han spelade i över 35 år och regisserade urpremiärer av två av de största svenska dramatikerna under sin tid [1]. Barn som växte upp på 1970- och 80-talen minns Fia, Hampus och Madicken, och tack vare SVT:s arkiv kan nya tittare fortfarande se Den vita stenen [9][10].