Kungens tal – ett gripande porträtt av en motvillig monark

Filmen The King’s Speech är ett både mänskligt och historiskt porträtt av den brittiske kungen George VI, fadern till drottning Elizabeth II. Den svenska titeln kunde mycket väl ha varit Den motvillige monarken – om det inte vore för att den redan är upptagen av en viss bok om vår egen kung. För just ”motvillig” är ett ord som på pricken beskriver kung Albert, hertigen av York, som ofrivilligt tvingas axla kronan när hans bror abdikerar.

Det här är inte bara en film om kungligheter, utan en berättelse om mänsklig svaghet, kamp och mod. George VI, spelad av Colin Firth, lider av en svår stamning – ett handikapp som gör varje offentligt framträdande till en plåga. Att som kung tvingas tala till ett helt imperium, i en tid då radio var det främsta mediet, sätter både hans värdighet och personliga gränser på prov.

En berättelse om ordets makt – och maktens krav

Det centrala temat i filmen är språkets makt. Titeln The King’s Speech fungerar med sin dubbla innebörd – det handlar både om ett tal kungen måste hålla, och hans talfel. Redan i filmens första scener ställs publiken inför det hjärtskärande i att en kung inte kan uttrycka sig. En kung utan röst – vad är han då? Som en karaktär säger i filmen: “A public man must speak with confidence. And dignity.”

Det är i detta vakuum av förväntningar och ångest som George VI möter Lionel Logue, en australiensisk logoped (spelad av Geoffrey Rush), vars okonventionella metoder och värme öppnar nya dörrar för den framtida monarken. Deras relation, byggd på tillit, irritation och till slut vänskap, bär hela filmen.

Kritisk syn på monarkin

Trots det kungliga temat är detta inte en film som hyllar monarkin. Tvärtom är The King’s Speech ofta kritiskt till hela det brittiska hovsystemet, och visar monarkin som en slags gyllene bur, där individen förväntas offra sig själv för symbolens skull. George VI:s äldre bror Edward VIII abdikerar för att kunna gifta sig med en frånskild amerikanska – något som på den tiden var otänkbart för en kung.

Filmen visar hur mänskliga behov – som kärlek, frihet och självrespekt – ofta får stå tillbaka för gamla traditioner. Det är inte svårt att dra paralleller till vår egen tid. Hur hade det svenska kungahuset reagerat om kronprinsessan Victoria blivit kär i någon utanför de oskrivna gränserna för vad som anses ”passande”?

En lysande ensemble

Colin Firth gör en av sina allra starkaste rolltolkningar som den stammande men beslutsamma George VI. Han lyckas på ett rörande sätt gestalta både kungens rädsla och växande mod. Helena Bonham Carter är lika imponerande som den lojala drottningen Elizabeth, och Geoffrey Rush ger balans och humor till filmen i rollen som Lionel Logue.

Regissören Tom Hooper lyckas, precis som i sin tidigare film The Damned United, skapa ett djupt mänskligt porträtt av en individ i konflikt med sin omgivning och sina egna begränsningar. Här finns inga stora krigsscener eller påkostade hovfester – istället fokuserar filmen på dialog, närbilder och tystnad, vilket gör dramat desto mer intensivt.

Sammanfattning

The King’s Speech är inte en film för rojalister, utan för alla som någon gång känt sig otillräckliga, nervösa eller tvingade att leva upp till andras förväntningar. Det är en film om att hitta sin röst, bokstavligen och symboliskt. Och det är en film som visar att mod inte alltid handlar om att leda trupper i strid – ibland handlar det bara om att våga säga några ord inför en mikrofon.

Rekommenderas varmt – även för den som normalt inte ser på kungligheter.

Foto av: www.lancashire.gov.uk – Flickr: Filming Colin and Helena,