The Strokes 25 år efter Is This It när mallen aldrig slutade kopieras

The Strokes debutalbum ”Is This It” släpptes 30 juli 2001 i Australien, kort därefter i Europa och Japan och i USA i oktober samma år. Ett kvartssekel senare hörs albumets fingeravtryck fortfarande i vartenda gitarrband som väljer torrt trumsound framför reverb. Bandet har sedan dess gett ut sex album till, senast ”Reality Awaits” den 26 juli 2026, inspelat i Costa Rica med Rick Rubin bakom spakarna.

Frågan som följt dem sedan mitten av 00-talet är densamma: vad gör man när alla andra har tagit över ens sound?

Debuten kom när ingen visste vad rocken skulle bli

År 2001 var gitarrmusiken utan riktning. Britpop hade tömts på idéer, grungen var död sedan flera år och nu-metal fyllde tomrummet med nedstämda gitarrer och fejkad aggression. Sedan kom fem killar från New York med ett album på 36 minuter, inspelat så att det lät som en repetition inspelad genom en telefonlur.

Producenten Gordon Raphael har själv beskrivit tillkomsten som ett mirakel och det är svårt att hitta ett bättre ord. NME gav albumet 10 av 10 och lät producenten själv berätta om hur magin uppstod i studion. Julian Casablancas sång var medvetet distanserad, Nick Valensi och Albert Hammond Jr. delade upp gitarrerna i två separata kanaler i stället för att fylla samma utrymme, Nikolai Fraiture höll basen enkel och Fabrizio Moretti spelade trummor utan en enda onödig fill.

En detalj visar hur nära historien albumet hamnade: originalversionen av ”New York City Cops” byttes ut i de länder där skivan släpptes efter 11 september 2001. Låten handlar om polisen i New York och timingen blev omöjlig.

Fem steg som gjorde bandet till en mall

Inflytandet gick i etapper och de går att följa kronologiskt. Ljudbilden kopierades först: redan 2002 började band över hela Europa spela in med samma torra, komprimerade gitarrsound och garage rock-revivalen var i gång med en tydlig referenspunkt. Låtstrukturen följde efter och ”Last Nite”, ”Someday” och ”Hard to Explain” blev de tre låtar som varje diskussion om 00-talets gitarrpop återvände till: tre minuter, ingen intro-uppbyggnad, refrängen tidigt.

Nästa generation tog över: The Libertines i England, The Killers i Las Vegas och några år senare Arctic Monkeys i Sheffield. Alla byggde vidare på mallen, ingen dolde det. Klubbarna gjorde det till dansmusik, från Berlin till Tokyo blev albumet standardrepertoar i indieklubbarnas DJ-set, vilket beskrivits som en egen scenkultur i Berlin och i Sverige gick samma sak att höra på varenda indiekväll i Stockholm och Göteborg under hela 00-talet. Till sist institutionaliserades nostalgin: dokumentären ”Meet me in the bathroom” placerade bandet i mitten av New Yorks indierock-guldålder och gjorde eran till kulturarv snarare än samtid.

Vid det femte steget hade The Strokes förvandlats från ett band till en referens. Det är där problemet uppstår.

The Strokes valde att röra sig bort från sitt eget sound

”Room on Fire” kom 2003 och lät medvetet som en fortsättning, vilket kritiserades då och åldrats bättre än sitt rykte. ”First Impressions of Earth” från 2006 var längre, tyngre och betydligt mer splittrat.

Sedan följde långa pauser, EP:n ”Future Present Past” 2016 och ”The New Abnormal” 2020 där synthar och instrumentala partier tog plats som hade varit otänkbara på debuten. Det är den enda strategi som fungerat för dem, ett knep som beskrivits som bandets sätt att hålla sig relevanta genom åren. Ett band som blivit en mall kan inte konkurrera med sina egna kopior, för kopiorna gör mallen bättre än originalet. The Strokes valde i stället att röra sig bort från den, långsamt och utan att förklara sig.

Svenska paralleller finns. Mando Diao debuterade i samma våg 2002 och löste samma dilemma genom att byta språk och genre. Håkan Hellström gick åt motsatt håll och gjorde upprepningen till en del av tilltalet.

Reality Awaits testar om formeln fortfarande bär

Det sjunde albumet kom 26 juli 2026, sex år efter föregångaren och mottagandet har varit blandat. Sveriges Radio beskrev skivan som slapp och spretig, vilket är ungefär den kritik som mött varje Strokes-album efter 2003. Andra recensenter är mer positiva och Zona Musical beskrev skivan som lekfull och kraftfull.

Rick Rubin som producent är intressant just därför. Rubin har byggt sin karriär på att skala bort, inte lägga till och att ta ett band som redan definierats av sin minimalism till Costa Rica för att göra ännu mindre är antingen självmedvetet eller självdestruktivt.

Vad som är säkert: gitarrpop skriven av tjugoåringar 2026 låter fortfarande som något The Strokes gjorde när de var tjugo. Det inflytandet är inte förhandlingsbart, oavsett hur album nummer sju bedöms.

FAQ

När släpptes The Strokes debutalbum?

”Is This It” gavs ut 30 juli 2001 i Australien, följt av Storbritannien, övriga Europa och Japan samma månad. USA-släppet dröjde till oktober 2001.

Vilka är medlemmarna i The Strokes?

Julian Casablancas (sång), Nick Valensi (gitarr), Albert Hammond Jr. (gitarr), Nikolai Fraiture (bas) och Fabrizio Moretti (trummor). Uppsättningen har varit oförändrad sedan bandet bildades i New York i slutet av 1990-talet.

Vilka band påverkades mest av The Strokes?

The Libertines, The Killers och Arctic Monkeys brukar nämnas först men influensen spred sig långt bredare än så. I Sverige hördes den i hela den gitarrbaserade vågen som slog igenom under första halvan av 00-talet, från Mando Diao och framåt. Gemensamt var det avskalade produktionsidealet: två gitarrer med tydligt separerade roller, låtar under fyra minuter och sång som medvetet lät ointresserad.

Hur många album har The Strokes gett ut?

Sju studioalbum: ”Is This It” (2001), ”Room on Fire” (2003), ”First Impressions of Earth” (2006), ”Angles”, ”Comedown Machine”, ”The New Abnormal” (2020) och ”Reality Awaits” (2026). Därtill EP:n ”Future Present Past” från 2016.