En personlig rapport från den populära MusikFesten Summerburst i Göteborg. En euforisk och småtrött Linn Winberg berättar lite om hur det var på Summerburst, häng med!
Jag sitter i hotellets lobby och tittar ut mot ett väldigt molnigt Göteborg, tidigare regnade det nu är det uppehåll. Bredvid mig står en kopp mjölk. Mer för utseendets skull än att det är nödvändigt, jag har redan druckit två koppar. Det är den 30 maj, vädret tror att det är den 30 mars och levererar desto värre icke. Men nog om dagen. Vi ska gå tillbaka till gårdagen, den 29 maj 2015. Första dagen på Summerburst 2015. Till er som inte köpt biljetter såhär var det, till er som köpt biljetter och var på plats, såhär var det.
För mig var det första gången. Det enda jag sett och hört om summerburst kom från youtube nu skulle det upplevas live. Jag skulle tillsammans med ett flertal tusen känna dropet och tillsammans höja armarna mot skyn, ta in musiken och hoppa upp och ner. Det känns så simpelt att skriva hoppa, men det är det de var. Men det var samtidigt så mycket mer. Det var känsla, samhörighet och eufori. Allt i ett.
Vi anländer till nya Ullevi vid halv sju, en halvtimme innan det är dags för Blasterjaxx att Äntra scenen. Vi är taggade och redo.
Efter ett antal minuters köande kommer vi in. Vi är inne på arenan redo att ta in allt. Överallt vimlar det av folk. Framförallt är det kö, det är kö till allt. Ska du in någonstans – kö. Ska du ut någonstans – kö. Ska du på toa – kö. Ska du äta – kö. Jag ni förstår, jag står i kön till toaletten och hinner tänka: gå på festival är inget för den som inte kan hantera stress bra. Eftersom du säkerligen spenderar utan att överdriva 1 timme i kö. Väntandes på en superdyr öl eller en ofräsch toalett.
När klockan slår 21.00 är det dags för Afrojack, regnet är borta, kylan i luften är tilltagande. Jag börjar fundera på varför jag inte har mer på mig. Lite visste jag, när vi väl tagit oss längre fram mot scenen är det kokande. Publiken kokar, jag svettas och Afrojack levererar hit efter hit. Helt plötsligt backar folk och en cirkel bildas. Jag tittar förvånande på min bundsförvant Sally. Hon säger ”Moshpit”. Vad det är blir jag snart varse om. När dropet kommer kastar sig alla in mot mitten och studsar runder. Ena sekunden trampar någon mig på foten, nästa har jag en armbåge i ansiktet, nästa är euforin total.
Klockan 23.00, vi har ätit middag och från bordet hörs dunkande från Axwell och Ingrosso. Vi rör oss dit och möts av en grön ljusshow och killarna drar på Something new, vi kan inte göra något annat än att dras med. Det är bara att veva med armen och hoppa för allt man är värd. 9 grader och regn? Nya Ullevi kokade och när jag till slut snubblar ner i sängen är lyckan total.
Mjölken har hunnit bli ljummen och regnet har kommit och gått. Klockan är 13.11 och strax kör vi dag 2. Ikväll tar Avicii över och jag ska tillsammans med 30 000 andra veva med armen och hoppa tills jag stupar!
Stay tuned.
Vid pennan, er Summerburst reporter Linn Winberg.
Text: Linn Winberg.
