Om du på vandring genom en norrländsk skog plötsligt befinner dig på en smal väg som slingrar sig fram genom landskapet, så kan du vara ganska säker på att du hittat en cykelstig.
Anna- Maria Rautios examensarbete ”De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsbyggnationen under 1900-talet” beskriver dessa smala cykelstigars tillkomst och historia.
Anna-Maria Rautio har under sin utbildning till jägmästare vid SLU i Umeå, tittat på gamla cykelstigar och deras bevarandevärde som kulturmiljöer. Som ett resultat av sågverksrörelsens expansion fick skogsråvaran under slutet av 1800-talet ökad ekonomisk betydelse i norra Norrland. Kommunikationssituationen i denna del av landet var emellertid mycket bristfällig. Många nybyggen och mindre bygder låg ibland flera mil från närmsta landsväg. Bristen på vägar påverkade även sågverks och massaindustrins möjligheter att få timret från skogen i inlandet till fabrikerna vid kusten. Som ett resultat av detta anlades de första cykelstigarna av olika flottledsföreningar längs med älvarna för att underlätta flottningsarbetet. På cykelstigarna transporterades redskap och flottarna själva kunde enkelt förflytta sig för att lösa timmerbrötar i älvarna.
Domänverket var inte sena att haka på ”cykelstigstrenden”. År 1913 byggdes den första cykelstigen på kronans mark i Junsele revir, Västernorrlandslän. I och med detta kunde jägmästare, kronojägare och skogsarbetare lättare ta sig ut i skogen för att stämpla, övervaka eller hugga timmer. År 1937 lyftes cykelstigsfrågan upp på statlig nivå genom en skriven motion. Riksdagsmännen ville främja anläggandet av cykelstigar, då de ansåg att detta var den enda lösningen på Norrlands kommunikationsfråga. Fram till 1950-talet byggdes många mil cykelstigar genom de norrländska skogarna och historier berättade av äldre sagesmän vittnar om deras betydelse i dessa tidigare väglösa områden. Från att ha varit mobil främst om vintern när frusna sjöar och myrar erbjöd goda transportmöjligheter kunde befolkningen sedan uträtta sina ärenden på cykel under sommarhalvåret. En sagesman från Jokkmokkstrakten som var med när cykelstigarna byggdes har berättat hur han som 15-åring med handkraft, spade, spett och hacka anlade en cykelstig. Kroppsarbetet var mycket tungt och cykelstigarna har i tidigare litteratur beskrivits som svältsnören eftersom att anläggningsarbetarna tjänade så dåligt att de svalt.
Examensarbetet har finansierats av Statens Fastighetsverk och syftar till att belysa cykelstigarnas historia samt deras bevarandevärde som kulturmiljöer idag. Om fler markägare uppmärksammar dessa kulturarv och restaurerar dem kanske vi kan ta cykeln nästa gång vi vill rekreera oss i de norrländska skogarna.
Källa: Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
