Med hjälp av 1980-års Haagkonvention får uppslitande fall där barn förts bort mot den ena av föräldrarnas vilja sin lösning. Varje år hanterar Helena Wahlström och hennes kollegor på UD omkring 100 barnärenden som bland annat rör bortförda barn. De allra flesta fall klaras upp, men när barnet förs till ett land som inte skrivit på konventionen är UD:s möjligheter att hjälpa begränsade.
Helena Wahlström arbetar med att hjälpa familjer där ett eller flera barn har förts bort mot den ena förälderns vilja. Det handlar både om fall där barn har förts från Sverige till ett annat land och till Sverige.
– Vi har ungefär hundra ärenden per år. Just nu har vi 80 öppna ärenden, varje ärende kan röra flera barn så det rör sig om omkring 110 barn, säger Helena Wahlström.
Antalet ärenden ökar
Antalet ärenden ökar stadigt och har fördubblats sedan 2004. Vi reser alltmer, arbetar utomlands och bildar familj över nationsgränserna. När en konflikt uppstår inom familjen är det kanske inte så konstigt att den ena parten väljer att flytta till sitt hemland. Men när man har barn så är det inte så enkelt.
– Enligt svensk lag får man inte bestämma själv över barnen om man har gemensam vårdnad, utan föräldrarna måste vara överens om att barnen ska flytta till ett annat land, säger Helena Wahlström.
I hälften av fallen är det mamman som tar med sig barnen. Det är ungefär lika vanligt att en förälder tar barnet till Sverige som att en förälder tar barnet till ett annat land. I båda fallen är det UD som centralmyndighet som hjälper till. När barnet förts till ett land, som liksom Sverige, skrivit på Haagkonventionen finns det ett regelverk och en centralmyndighet som UD samarbetar med. Cirka 85 procent av de fallen klaras upp.
Länder som inte skrivit på Haagkonventionen
När en förälder tar med sig ett barn till ett land som inte skrivit på Haagkonventionen är det betydligt mer komplicerat. Det finns inte några regler för hur ett samarbete mellan UD och det andra landets myndigheter ska se ut och inte heller någon självklar motpart. Helena försöker då att tillsammans med föräldern i Sverige hitta en väg framåt.
– I första hand handlar det om försöka att få föräldern som tagit barnet att samarbeta. Om inte det går kan man undersöka möjligheten att starta en process i det andra landet, säger Helena Wahlström.
Familjelagstiftningen i ett annat land kan se mycket annorlunda ut. Därför ger Helena ofta föräldrar rådet att skaffa ett ombud både i Sverige och i det andra landet. UD:s uppgift är inte att företräda någon av parterna utan att ge råd och stöd till den som behöver det.
”UD kan inte åka och hämta barnet”
Ibland hörs röster som inte tycker att UD gör tillräckligt i ett enskilt fall eller att ett domstol fattat ett felaktigt beslut och man vill att UD ska ingripa.
– Jag förstår att det är en personlig katastrof för den som drabbad och vi gör allt vi kan för att hjälpa till. Men nu handlar det inte i första hand om föräldrarna, utan om barnets bästa. UD kan inte åka och hämta barnet, då skulle vi medverka till ett dubbelt barnbortförande. Det vore brottsligt, säger Helena Wahlström.
Inte heller kan UD försöka påverka en domstolsprocess i ett annat land, lika lite som ett annat land skulle kunna tala om för svenska domstolar hur de ska döma i ett ärende.
– UD kan med hjälp av ambassaden försöka att lokalisera den bortförande föräldern. Vi kan tipsa om jurister och advokater lokalt och vi kan höra oss för med domstolen om hur ett visst ärende går, säger Helena Wahlström.
Källa: regeringen.se
