Utvecklingen av en skola för alla oavsett funktionsförmåga går åt motsatt håll. Under senare år har andelen barn i särskolan och andra särlösningar ökat kraftigt. Synen på normalitet har förändrats och avvikande barn definieras bort.
Kajsa Jerlinder, doktorand vid Högskolan i Gävle, visar i sin forskning att det med enkla medel går att anpassa undervisningen och därmed uppnå en social rättvis skola där alla kan delta på sina villkor.
Kajsa Jerlinder, verksam vid akademin för utbildning och ekonomi, undersöker i sin avhandling ”Social rättvisa i inkluderande idrottsundervisning för elever med rörelsehinder –
en utopi?” hur elever med rörelsehinder kan inkluderas i idrottsundervisningen. Frågeställningarna är dock de samma för alla ämnen och för olika funktionsnedsättningar.
– Men här finns en inbyggd konflikt. Nyttan med att identifiera de barn som skulle behöva extra insatser vägs hela tiden mot det negativa i att kategorisera barn, säger Kajsa Jerlinder.
– Att identifiera elever utifrån deras begränsningar slutar lätt med att allt fokuseras på det eleven inte kan göra. Mycket viktigt är att samtidigt erkänna individen och ha en beredskap för flexibla lösningar. Det finns bra sätt att anpassa undervisningen utan att peka ut någon.
Kajsa Jerlinder ser lärarnas attityd till att inkludera alla elever som centralt. Hennes forskning visar att lärare som är utbildade i och vana att arbeta med personer med funktionsnedsättning är mer positiva till att inkludera dem i undervisningen än andra. Hon kan även se att yngre lärare oftare visar en starkare vilja att inkludera alla.
– Ofta kräver anpassningen av undervisningen förhållandevis enkla medel och metoder. Det s våra är att göra denna anpassning till norm vid all planering av undervisningen. Blivande lärare måste tränas i detta. För att skapa en skola där alla kan fungera på individnivå men samtidigt ses som en del av klassen behövs såväl skärpt lagstiftning som ekonomiska medel. Det viktiga är att denna kombination av socialt erkännande och en omfördelning av ekonomiska resurser till stånd.
Källa: Högskolan i Gävle
