Loreen vann precis som väntat med sin låt som börjar suggestivt i Enya-stil men övergår snabbt till en tråkig opersonlig poplåt. Det var spännande ett tag om Loreen eller Danny skulle vinna, men det stod klart rätt snabbt att slutstriden skulle stå mellan de två. De andra lämnades på efterkälken direkt. Danny var riktigt besviken över sin andra-plats. Han tänkte inte ens gå på efterfesten. ”Jag har ingenting att fira.” Men tvåa två år i rad är väl inget att skämmas över. Ulrik Munther kände sig nöjd med sin tredje-plats. För Dead by April, Thorsten Flinck och Ranelid gick det riktigt dåligt innan de svenska siffrorna presenterades. Att Flinck och Ranelid inte uppskattas alls bland de som inte förstår svenska är väl förståeligt. Men det är tydligen bara i Sverige som Dead by Aprils speciella stil uppskattas. Det krävs väl några års tillvänjning för det. Deras musiksmak är lika varierad som deras spelstil. De vill inte bli låsta i ett fack. Mest besviken torde dock Lisa Miskovsky vara med sin placering näst sist, efter Flinck, men före Ranelid.
Oavsett vad man tycker om låtarna så måste man säga att det är en snygg show. Det börjar med att programledarna gör en pastisch på Frank Sinatras låt ”New York, New York”. Istället för New York sjunger de ”Baku, Baku”. Sedan gör förra årets vinnare Eric Saade en house/techno-show. Festivalen avslutas med en cabaré-version av ”Popular”. Till skillnad från Andra chansen och förra årets final så slipper vi en eländig skojfrisk introduktion inför varje uppträdande. Det ska vi vara evigt tacksamma för.
Festivalen inleddes av musikalartisten David Lindgren som gör sin energiska poplåt ”Shout it out”. På genrepet på fredan var hans fyra dansare inte riktigt synkade, men det hade löst sig till finalen som tur var. Han hade en häftig show med en hel del pyroteknik. Han följs av en något annorlunda sång, katten bland hermelinerna. Thorsten Flinck står för årets allvarsamma inslag, som Sara Varga förra året. Redan vid hans entré syns det att han står för något annorlunda. De andra artisterna gör high-five till alla som sträcker fram handen under deras promenad på mittgången fram till scenen. Men Flinck fjäskar inte för någon. Det är heller ingen som vågar sträcka fram handen. Han uppträder barfota med en minimal scenshow. Men han är också den enda som uppträder med musiker på scenen, sin revolutionsorkester.
Efter Flincks mörka visballad kommer schlagerpop varvad med rå trash-metal. Man kan inte säga annat än att det är variation på Melodifestivalen, och schlagerpop går tydligen att blanda med lite av varje, både trash-metal och mässande poeter. Dead by April:s hemska låt försöker uppenbarligen vända sig till både schlager-fans och heavy metal-hard core-fans. Eftersom de gick direkt till final så måste de ha lyckats med det konststycket. Det hade varit bättre om Dynazty hade fått stå för hårdrock-låten i årets final. Deras låt var gammal klassisk hårdrock. Men Dead by April hade en rätt effektfull scenshow med kedjor runt trummisen och en konstig svart-vit ljusshow. Och det är många som vill höra sångarens primalskrik.
Dead by April följs av ett lite lugnare och mer avskalat uppträdande. Lisa Miskovsky har blandat det norrländska vemodet med slagkraftig pop. Hon har en nedtonad men snygg show som väl matchar låten ”Why start a fire”. Den kommer väl inte starta några eldar men den kommer säkert att bli en hit.
För andra året i rad är det en rockabilly-låt med i Melodifestivalen. Är det någon retro-trend? I år är det Top Cats med ”Baby Doll”. Förra året var det Playtones med deras låt ”The King”. Förutom texten så låter det likadant, men det svänger bra. Många i publiken hade svårt att sitta still. Scenshowen skljer sig inte så mycket åt. Playtones hade det häftiga brinnande pianot. Top Cats hade ingenting sådant, men istället hade de ett akrobat-trick. Stå-basisten klättrade upp på sitt instrument och stod på det och spelade.
Efter svängig rockabilly blev det åter en lugnare låt. Då var det dags för Loreen med sin lugna och kraftfulla sång och minimalistiska scenshow. Hon var ju favorit inför finalen och många trodde att hon skulle vinna. Hennes suggestiva låt fungerar bra på scen med kraftfullt ljud, men på radio och Youtube blir det platt och tråkigt.
Flickornas favorit var helt klart Ulrik Munther med sin karaktäristiska keps och munspel i ställning, som Bob Dylan. Inga jämförelser de emellan i övrigt. Han var med med låten ”Soldiers”. Hans scenshow bestod av att han stod rätt upp och ner på scen med sin gitarr. Han borde gått upp mittgången till scenen till Magnus Ugglas ”Trubaduren”. Mellan genrepet och finalen uppträdde han och signerade skivor i Globens köpcentrum. Dit var det rusning av flickor, både tonåringar och yngre. Det var lång kö till skivsigneringen.
Björn Ranelid är tillsammans med Thorsten Flinck årets out-sider. Det är ett mirakel att han gått så här långt. Svenska folket är väl med på noterna och stödjer ett roligt påhitt och folk vill ha omväxling. Många tycker det är roligt med hans ”Härrrrrrrre gud” på slutet. För varje framträdande ändrar han lite i texten. I finalen la han till ett ”puff-puff”, till mångas munterhet.
För Molly Sandén är det kul att bli känd i egen rätt, och inte bara som Eric Saades före-detta. Hon verkade ha stort stöd i vår ovetenskapliga opinionsundersökning bland publiken precis innan finalen. Texten till ”Why am I crying” har hon skrivit själv och det låter som hon verkligen känner för den när hon sjunger.
Danny startade näst sist förra året och i år startade han sist. Han och hans dansares scenkostymer har ju varit omtalade med sin lyskraft, bokstavligt. Danny berättade att han kostym väger sju kilo med alla sladdar och batterier. Det är en effektfull scenshow, speciellt när han ser ut att lyfta från scengolvet.
