Vi låg i sommaren och rökte cigaretter.
Våra fingrar blev gula och smäckra.
En kväll såg vi en duvhök. ”Ett lyckligt
tecken!” sa hon. Rovfåglar betydde
mycket för henne.
Vi talade ofta om fåglar. Och om våra
män. Hon kallade sina älskare för olika
djur:
Marlborotigern, Ångestmyran,
Orkidékatten, Den Obildade Tjuren
(”men han var jävligt duktig i sängen”),
Gitarrgrävlingen, Sidenmaneten,
Ristumlaren, Den Ätliga Sjöborren,
Teaterflugan, Glitterkaninen,
Svarthajen, Det Kubanska
Älsklingsdjuret (här var hon
förstummad – kunde inte förvandla just
honom till ett specifikt djur), Den
Mossgröna Giraffen, Vinpantern,
Igelkotten Med Små Klor,
Picassoloppan, Kakaolärkan, Konstnärsjärven, Eldgamen,
Den Franska Stormstaren, Paradisleoparden,
Spökspindeln, Den Danska Guldfjärilen,
Valiumälgen (”jag träffade honom på Psyket”), Äppelkalven,
Ömhetshumlan, Grodhästen (”han var schizofren”), Ölvargen, Den
Depressive Trollkrabban, Champagnesländan, Buñuelråkan, Hundhunden,
Cortázarkrokodilen, Prinsminken, Den Halvblinde Räven.
Älskarinnorna fick däremot behålla sina
förnamn.
*
Veckans dikt är skriven av Lina Hagelbäck som är född 1971 och bor i Stockholm. Hon har fått dikter publicerade i antologier och flera litteraturtidskrifter. Verksam som frilansjournalist. Fil. kand. i spanska och litteraturvetenskap. Ovanstående dikt ingår i diktsamlingen Dikthonan som är ett pågående poesiarbete. Låt oss säga att det blir klart under det kommande halvåret.
