Kassies biologiska klocka tickar. Hon vill mer än allt bli mor till ett barn, men hon har ingen man. För sin bäste vän Wally berättar hon i förtroende att hon tänker skaffa barn med hjälp av en donator. Wally blir perplex. Det går upp för honom att han har känslor för Kassie, starka sådana. I ”Pappa på burk” har regissörerna Will Speck och Josh Gordon inte kunnat bestämma sig för vad de vill göra för slags film. En fars? Ett drama? En kul grej? Alltihop. De lyckas inte åt något håll.
”Vi människor stressar omkring här i världen, hinner inte med våra liv… men det enda som betyder något är den djupa kontakten oss människor emellan.” Så tänker Wally i inledningsscenen i ”Pappa på burk” som är en (o)romantisk förvecklingskomedi som utspelar sig i New York. TV-journalisten Kassie (Jennifer Aniston) kan inte förstå varför hennes vän börsmäklaren Wally (buttert spelad av Jason Bateman) inte tycker att det är någon bra idé att hon söker upp en spermadonator. Hon säger att det är bäst att de inte ses på ett tag eftersom han är så negativ. En dag får Wally en inbjudan till Kassies fruktbarhetsfest. Han går dit och super sig redlös. Han äcklas av den store blonde donatorn, Roland (Patrick Wilson), och tycker att han verkar ytterst korkad. När Wally går på toaletten ser han burken som innehåller Rolands sperma. Mer eller mindre oavsiktligt häller han ut innehållet i handfatet och fyller burken med sin egen sperma. Sedan lämnar han festen och beger sig hem till sin chef och tillika vän Lenny (Jeff Goldblum) och svamlar om vad som hänt tills han får en blackout. Dagen därpå minns han inte vad som hänt.
Snart säger en glädjestrålande Kassie att hon är gravid och ska flytta tillbaka till sin lugna hemstad för att barnet inte ska leva i en värld av stress. Sju år senare flyttar hon dock tillbaka till New York och Wally får träffa hennes brådmogne, intelligente son Sebastian (Thomas Robinsson). De påminner om varandra och har intressanta samtal och upplevelser. Kassie börjar (obegripligt nog – man ser inte tillstymmelse till kärlek dem emellan) dejta Roland, som inte har någon hand alls med barnet. När det står klart att Kassie är på väg att stadga sig med Roland, blir Wally desperat. Han har pratat med Lenny och fått svar på det han misstänkt: att den natt han kom efter att ha varit på Kassies fruktbarhetsfest bytte han ut Rolands sperma mot sin egen och följdaktligen är Sebastian hans son. Nu måste han berätta sanningen för Kassie och det brådskar.
Det här ska föreställa en feel good-film, men lämnar en hel del att önska. Jennifer Anistons karaktär växlar mellan endast tre uttryck: glad, tårögd och spänd. Hon känns kliniskt ren och ointaglig, trots att hon ska vara den åtråvärda för två män. Jason Batemans Wally är pessimist, det vill här säga desillusionerad romantiker, och är bra på att förtränga sina känslor. Han ser mest tråkig och irriterad ut, förutom när han är med Sebastian. Att Juliette Lewis har en biroll i den här förutsägbara soppan är inte lätt att förstå. Hon spelar en tokrolig kompis till Kassie och verkar känna sig obekväm i rollen. Patrick Wilson fungerar hyfsat i sin roll som bimbo, men hade kunnat ta ut svängarna ännu mer. Filmen segar sig fram, man varken skrattar eller ser till någon egentlig romantik. Förutom spermakladdet är det här en mycket kysk film, någon sensualism är det inte tal om. Inte ens New York känns äkta, det här skulle kunna utspela sig i vilken stad som helst. Barnskådespelaren Thomas Robinson är behållningen i den här filmen. En melankolisk pojke som samlar på tomma fotoramar och filosoferar kring hypokondri. Scenerna mellan Batesman och Robinsson är de bästa. Här tinar de båda upp, gör det svåra till något hanterbart, man ler lite som biobesökare. Gissa om fotoramarna förblir tomma framemot slutet av filmen…
Betyg: 2
