Aftonkuriren har låtit vår kollega Thomas Persson läsa “Professionell Klimatbevakning”
Det händer att man kommer i kontakt med böcker där bara att läsa titeln frestar ens
nyfikenhet och lockar till läsning. “Factfulness” av Hans Rosling är ett exempel sådan bok,
och nu fick jag en bok med den lovande titeln “Professionell Klimatbevakning” i min hand.
Med undertiteln “Guide för en konstruktiv journalistik” såg jag fram emot en saklig och
analyserande stund kring journalistikens villkor och utmaningar med klimatfrågan som bas.
De erfarna författarna, Anders Bolling och Svenolof Karlsson, kändes som en garanti för en
spännande och lärorik lässtund.
Det är uppenbart att författarna har läst “Factfulness”, då man använt en liknande struktur i
sin bok. Tydliga kapitel där viktiga fakta lyfts fram, framförallt osäkerheten kring de stora
meteorologiska och hydrologiska systemen och hur dessa samverkar och påverkar klimatet.
Kapitlen avslutas också med exempel på frågeställningar och områden som journalister kan
undersöka.
Med ambitionen att vara en “Guide för en konstruktiv journalistik” sätter författarna inte bara
en viss förväntan på analys och diskussion, de förutsätts också hålla journalistiska principer
högt, till exempel att låta olika sidor komma till tals och respektera avvikande åsikter.
Redan i förläggarens (Näringslivets Medieinstitut) förord höjs varningsflaggor för mig som
läsare. Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut, konstaterar i sin första mening att
“Klimatfrågan drar till sig lycksökare.” Som läsare blir jag först förvånad, men lugnar mig med
att detta är förläggaren och inte författarna som uttrycker sig. Författarna kommer säkerligen
att hålla en högre journalistisk nivå i resten av boken.
I förordet kunde jag vidare läsa att “Sverige behöver fler självständiga journalister som inte
följer flocken”, vilket öppnar för intressant diskussion om orsaken till det flockbeteende vi ser
hos stora delar av journalistkåren i vårt land. En diskussion jag så fram emot att ta del av.
Tyvärr skulle den aldrig komma.
Till min förvåning visar författarnas inledningskapitel att premissen för boken är att
journalister idag ljuger eller kommer med osanningar om klimatet. Författarna konstaterar
bland annat att “inte hela klimatförändringen beror på människan”. Som läsare blir jag
förvånad. Vem har påstått att så skulle vara fallet? Men det är väl endast den mänskliga
påverkan som vi kan göra något åt…. Sedan börjar jag som läsare fundera: Vad är
meningen med boken? Är den ett beställningsjobb från förlaget?
Själva boken inleds med ett angrepp på Greenpeace, där man belyser rörelsens utveckling
från organisation med mål att stoppa USAs vätebombsprovningar till en miljörörelse med
spektakulära aktiviteter som ger massmedial uppmärksamhet. Det är svårt för mig som
läsare att förstå problemet med detta, eftersom Greenpeace själva är tydliga med denna roll.
I samma kapitel hänvisar författarna också till “nyhetskåta journalister” och “makthungriga
politiker”, vilket får mig som läsare att bli allt mer skeptisk till syftet med boken. Efter
angreppet på Greenpeace, journalistkåren och politiker för författarna ett halvhjärtat
resonemang om journalistutbildningens inriktning mot att “söka det negativa”.
Boken fortsätter sedan med ytterligare 13 kapitel, där författarna blandar utmärkt
faktagranskning och förklaringar av komplexa system med intervjuer med forskare som inte
följer den breda vägen vad gäller människans klimatpåverkan. Mycket är intressant men
som läsare blir jag ganska trött på ensidigheten i beskrivningarna. Som journalist blir jag
framförallt frustrerad av avsaknaden av båda sidor eller analyserna kring VARFÖR
journalistiken ser så olika ut.
Med underrubriken “Guide för en konstruktiv journalistik” hade jag förväntat mig en
diskussion kring journalistikens villkor i en allt mer polariserad medievärld. Hur påverkas
journalistiken när allt färre journalister är anställda och fler måste frilansa? Vilken roll har
redaktionerna? Vi såg nyligen hur Malin Ekman kände sig tvungen att lämna SvD för att hon
inte uppfyllde redaktionens krav på kritik mot Trump. Hur skall journalister som inte springer i
den breda fåran få ut sina artiklar? Vi såg hur vaccinkritiska journalister hade det i princip
omöjligt att komma ut i de breda medierna under coronakrisen. Hur kan vi acceptera att
interna företagspolicies (Facebook, X, m fl) har fått starkare ställning än våra grundlagar för
vad som tillåts publiceras? De intressanta frågeställningarna är många. Tyvärr fångar inte
författarna upp dessa. Journalistiken blir allt mer en bisak i boken för att istället lyfta fram
forskare och debattörer som stödjer författarnas tes om att klimatförändringarna inte kan
hänföras till i första hand människan.
Om författarnas slutsats stämmer, vilken jag som lekman inte vill ifrågasätta, nämligen att
forskarna fortfarande inte fullt förstår hur de meteorologiska och hydrologiska systemen
fungerar och påverkar varandra och i sin tur påverkar klimatet. Borde inte då slutsatsen bli
att vi måste begränsa den mänskliga påverkan på dessa system så långt möjligt till dess vi
förstår mer? Framförallt i betraktande av att förändringarna, enligt författarna, sker långsamt
ofta över flera generationer. Frågetecknen blir allt fler ju längre jag läser.
Titeln skapade intresse och lovade stort, men ställer också höga krav på journalistisk höjd
och respekt hos författarna. Boken delar mycket intressant fakta men skapar så mycket
osäkerhet kring författarnas syfte med en nästan onyanserad kritik mot Greenpeace, IPCC
(FNs klimatpanel) och olika miljöforskare. När de sedan också kallar unga klimatforskare för
“urspårade tonåringar” tappar jag tyvärr både intresse för boken och respekten för
författarna. Boken handlar inte om journalistikens villkor utan i första hand om att lyfta fram
forskare, författare och debattörer som är kritiska till människans påverkan på klimatet.
Det som kunde varit en värdefull diskussion om journalistikens villkor blir i slutändan en
besvikelse, där jag som läsare känner att jag blivit utsatt för falsk marknadsföring.
Utgiven på Näringslivets Medieinstitut.
Foto: Thomas Persson
