Inlandsvatten släpper ut avsevärda mängder växthusgaser, men detta tas sällan med i klimatbedömningar. Ny forskning från Umeå universitet visar att bristen på hänsyn till kolflöden mellan land- och vattensystem leder till felaktiga bedömningar av klimatpåverkan och återkoppling på kolets kretslopp.
Kalla regioner i norr och på hög höjd genomgår en snabb uppvärmning – upp till fyra gånger snabbare än det globala genomsnittet. Fenomenet hotar inte bara de enskilda ekosystemen utan leder också till utsläpp av stora mängder växthusgaser till atmosfären. Bedömningar av hur kolcykeln reagerar på och återkopplar till klimatförändringar fokuserar dock generellt på utbytet av växthusgaser uppe på land, och försummar den stora kolexporten från land till alla de inlandsvatten (bäckar, älvar och sjöar) som finns i dessa regioner.
– De data och tillvägagångssätt som används idag sannolikt är otillräckliga för att fånga både nuvarande och framtida kolflöden som äger rum över land- och vattensystem, säger Jan Karlsson, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Ett exempel på en storskalig integrerad bedömning är ny forskning ledd av Chunlin Song från Sichuan University i Kina och Jan Karlsson från Umeå Universitet, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advances. Baserat på en omfattande analys av utsläpp av växthusgaser från över 3 000 sjöar och floder över norra halvklotet visar de att sjöar och floder i kalla regioner bidrar mer till utsläppen av växthusgaser än man tidigare förstått och att dessa utsläpp kan kompensera en stor del av kolupptaget av landekosystem i norr.
Studien avslöjar också regionala skillnader i utsläpp av växthusgaser mellan floder och sjöar, där floder och system i regioner med omfattande utbredning av permafrost har en särskilt stor betydelse.
– Detta fynd är särskilt alarmerande, eftersom det tyder på att upptining av permafrost släpper ut betydande mängder lagrat kol i atmosfären, vilket ytterligare förvärrar klimatförändringarna.
Implikationerna av denna forskning är djupgående, enligt Jan Karlsson.
– När de globala temperaturerna fortsätter att stiga kan kalla regioners roll för utsläppen av växthusgaser bli allt viktigare, säger han.
I en annan artikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Water betonar Jan Karlsson att klimatpåverkan på den kopplade kolcykeln varierar mycket beroende på de specifika klimatförhållandena och landskapets egenskaper. Enligt honom finns stora utmaningarna med att studera land- och vattensystem i relevant skala och detalj för att göra korrekta bedömningar.
– För att avancera området behöver vi samarbeten över olika vetenskapliga discipliner och förhållningssätt. Helst ska forskningsinfrastrukturer, finansiering och utbildningsprogram utformas för att underlätta de integrerade förhållningssätt som behövs, säger Jan Karlsson.
Om de vetenskapliga artiklarna
Song, C., S. Liu, G. Wang, L. Zhang, J.A. Rosentreter, G. Zhao, X. Sun, Y. Yao, C. Mu, S. Sun, Z. Hu, S. Lin, J. Sun, Y. Li, Y. Wang, Y. Li, P.A. Raymond, J. Karlsson. Inland water greenhouse gas emissions offset the terrestrial carbon sink in the northern cryosphere. Science advances, https://doi.org/10.1126/sciadv.adp0024
Karlsson, J. 2024. Emergent responses shape the coupled carbon cycle in a changing Arctic. Nature water, doi:10.1038/s44221-024-00250-5
Källa: Umeå universitet
Bild: Rautasjaure. Foto: Umeå universitet
