PFAS från vanligt hushållsavfall kan överleva höga temperaturer och spridas till miljön via rester från avfallsförbränning. En ny avhandling från Företagsforskarskolan vid Umeå universitet visar att den sorts PFAS som är vanligast förekommande i aska, kondensat och rökgaser även är den som är svårast att fånga upp när den spridits till miljön.
Forskningsprojektet startades på initiativ av samarbetspartnern Umeå Energi för att undersöka vad som händer med PFAS under hantering och förbränning av kommunalt avfall.
– När vi startade detta projekt för några år sedan fanns det nästan ingen forskning alls om PFAS vid avfallsförbränning i stor skala. Nu visar allt fler studier, inklusive de som publicerats av vår forskargrupp, att PFAS inte bryts ner fullständigt utan kan återfinnas i restprodukter från förbränningen, säger Sofie Björklund, doktorand vid Kemiska institutionen och Företagsforskarskolan.
Av de PFAS som analyserades var kortkedjiga PFAS vanligast förekommande, både i lakvatten från oförbränt avfall och i aska, kondensat och rökgaser från förbränning.
– Detta är problematiskt eftersom kortkedjiga PFAS är mycket mobila i vatten och dessutom svåra att fånga upp när de väl tagit sig ut i miljön. Det som återstår att ta reda på är i vilken grad dessa korta PFAS är nedbrytningsprodukter av längre PFAS, säger Sofie Björklund.
En av studierna i avhandlingen undersökte effekten av rökgasrening på PFAS-halten i rökgaserna. Resultaten visar att den våta rökgasreningen i genomsnitt kunde avskilja 35 procent av de totala halterna av PFAS. Dock varierade reningseffektiviteten avsevärt mellan olika PFAS-ämnen.
Avhandlingen visar även att en tillsats av fem procent rötslam från avloppsreningsverk till det vanliga avfallsbränslet skulle kunna öka de årliga utsläppen av PFAS från förbränningsanläggningen med tre till fyra gånger, jämfört med förbränning av enbart vanligt avfall.
– Sannolikt går det att optimera rökgasreningen för att fånga ännu mer PFAS, något som man har varit framgångsrik med vid en förbränningsanläggning för farligt avfall i Belgien, säger Sofie Björklund.
Hon fortsätter:
– Överlag kan vi säga att även om PFAS kan spridas från avfall via avfallsförbränning ut till miljön, finns det ett flertal andra källor till PFAS, såsom brandövningsplatser och avloppsreningsverk, som sannolikt bidrar med betydligt större utsläpp. Samtidigt är det självklart viktigt att vi i största möjliga mån undviker att släppa ut PFAS, eftersom de finns kvar i miljön för alltid.
Enligt Åsa Benckert, senior miljöingenjör på Umeå Energi, finns det sällan en plan när produkter sätts på marknaden för hur de ska tas omhand när de blir avfall. Ofta saknas kunskap om vad som händer med olika ämnen när de hamnar i insamlings- och behandlingskedjan.
– Vi kan konstatera att PFAS från konsumentprodukter inte säkert förstörs i dagens avfallshantering. Ytterligare forskning är nödvändig för att förstå vad som faktiskt händer i en förbränningsanläggning och hur spridningen av dessa skadliga ämnen kan minimeras, säger hon.
Forskargruppen planerar nu att gå vidare med nya studier för att undersöka under vilka betingelser nedbrytning av PFAS kan ske, och vilka nedbrytningsprodukter som kan bildas. För att fördjupa denna forskning har ytterligare en doktorand anställts.
Fakta: PFAS
Högfluorerade kemikalier, kända som PFAS eller ”evighetskemikalier”, är en stor grupp av tusentals kemikalier som används i produkter som smutsavvisande mattor, fettavstötande livsmedelsförpackningar, vattenavvisande fritidskläder, skidvalla och brandskum. Dessa kemikalier är kända för sin exceptionella stabilitet i naturen, vilket gör vissa av dem till långlivade miljögifter. Under det senaste decenniet har flera fall av PFAS-kontaminerat dricksvatten, kopplat till användning av brandskum, uppmärksammats i Sverige. PFAS har kopplats till negativa hälsoeffekter som förhöjda kolesterolnivåer, minskad födelsevikt hos barn och försämrat immunsystem.
Om avhandlingen
Fredagen den 27 september försvarar Sofie Björklund, Kemiska institutionen vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln Förekomst och transport av per- och polyfluorerade alkylsubstanser i avfallsförbränning.
Källa: Umeå universitet
Foto: Mattias Pettersson
