I lördags gick första delfinalen i Melodifestivalen av stapeln. Programledarna skötte jobbet bättre än väntat.
Jag erkänner, jag hade fördomar. När jag först hörde att programledarna för Melodifestivalen 2023 skulle bli Farah Abadi och Jesper Rönndahl tänkte jag ”åh nej, inte Jesper Rönndahl!” Det kommer bli för flamsigt och fånigt.
Att vara programledare för Melodifestivalen, Sveriges populäraste tv-program är ingen barnlek. Det är få förunnat att kunna balansera rätt mellan flams och allvar. Men åtminstone i första delfinalen klarar Jesper och Farah av det. Mestadels. Dansnumret som någon slags levande glödlampa var, åtminstone för mig, fullständigt obegripligt. Och det var lite väl många under bältet-skämt. Men samspelet mellan Jesper och Farah fungerade väldigt fint, de höll sig fint på rätt nivå.
Men låtarna då? Jodå, de imponerade de med. Först ut var Tone Sekelius som även tävlade förra året. ”Rhytm of my show” var lite blekare än förra årets bidrag ”My way”. Inte ens de tuffare, lite rockigare kläderna kunde uppväga det. Men klart är att Tone går hem i stugorna. Låten gick direkt till final.
Nummer två var Loulou LaMotte. Vilken pipa, vilken låt, vilken läcker klänning! Helt magiskt bidrag tyckte jag, men det var jag visst rätt ensam om för låten gick inte vidare. Det gjorde inte heller nummer tre, Haunted av Rejhan. Väldigt fin röst, särskilt med tanke på hans ringa ålder av bara 16 men nä. Blek låt och man borde avskeda stylisten. Lång vit skjorta passar i skolbänken, inte i Mello.
Vid låt nummer fyra var det dags för epadunk, sades det. ”Raggen går” med Elov och Benny var låten och trots att den i och för säg var mer ekivok än gängse schlager var det ändå mycket mer Carola än Fröken Snusk. Epadunk brukar dessutom ha hårdare beats. Men den var ändå udda nog för att kvala in till semifinal.
Bidrag fem, Victor Crone med ”Diamonds”. Victor har inte sin första mellorodeo och det hörs. Låten är snygg och proffsig, framförandet likaså. Inte unik nog för att ta hem hela Eurovision om jag får sia men det skulle inte förvåna mig om den vinner här på hemmaplan. Låten gick till semifinal.
Så vid nummer sex var det till slut dags för en riktig schlagerpärla av klassiskt snitt med veteranerna Eva Rydberg och Eva Roos. Till och med scenen andades 80-tal när ”Länge leve livet” framfördes. Dessvärre fick inte svenska folket feeling så låten gick inte vidare.
Så var det då dags för sjunde och sista bidraget. Jon Henrik Fjällgren som tidigare tävlat som egen artist tog med sig Arc North och Adam Woods för att framföra låten Where are you are (Savezan). Detta är exakt den typ av låt som Eurovision song contestfans från Kiruna till Sydney ofta faller platt för. Vi vill ha lite lokalfärg, vi vill ha lite folklore. Oftast räcker det med att sjunga på sitt eget språk för att schlagerfansens hjärtan ska börja klappa lite extra. Det gör nu inte Jon Henrik mer än delvis och det kan vara en miss. Men vinner han Mello kan han mycket väl vinna hela Eurovision. Finalen om fem veckor kan mycket väl bli en rysare. Och nästa veckas delfinal ser jag verkligen fram emot. Det blir svårt att toppa detta!
