Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Den israeliska militärens undersökning av bordningen av M/S Marmara

Foto: Wikipedia

Den israeliska försvarsmakten (IDF) lade den 12 juli 2010 fram en genomgående undersökning om hur och på vilka grunder de militära besluten om utförandet av bordningen av ”Ships to Gaza” och då speciellt sett M/S Marmara fattats.

Den israeliska försvarsmakten undersöker genomgående alla aktioner som den varit inblandad i.

Detta sker i undersökningar/utvärderingar av varje inblandat förbands handlande och sker på kompani-, bataljon-, brigad nivå och då det rör sig om aktion i vilka större förband varit aktiva i även på dessas nivå. Dessa undersökningar/utvärderingar görs för att rätta till brister såväl som att utvärdera nya grepp. Allt för att förbättra förbandens stridsduglighet. Dessa undersökningar/utvärderingar görs inom förbanden i fråga och resultaten vidarebefordras uppåt i hierarkin.

Det förekommer också att den israeliska överbefälhavaren låter en pensionerad generalmajor undersöka en speciell händelse som t.ex. kidnappningen av Gilad Shalit eller Hizbollas blodiga bakhåll på en israelisk patrull som ledde till det andra Libanon kriget sommaren 2006.

Gabi Ashkenazi, IDFs nuvarande ÖB beordrade, några dagar efter att den israeliska marinen stoppat M/S Marmara och de andra fem fartygen på dessas väg mot Gaza, generalmajoren (res.) Giora Eiland att göra en undersökning av bordningen av M/S Marmara för att utreda hur planeringen av aktionen gått till. Det rörde sig om en utredning om valet av den militära tekniken att utföra bordningen och övertagandet av befälet på Marmara och de övriga fartygen i flottiljen. Eiland hade inte mandat att utreda de politiska besluten bakom aktionen ej heller de juridiska rörande rätten eller icke rätten att borda på internationellt vatten.

Orsaken att man använder sig av pensionerade generalmajorer för dylika undersökningar är att sådana personer dels har yrkeskunskap och dels då de utför undersökningen under reservist tjänstgöring även har en officers grad och senioritet i denna som ger dem befogenhet att ”beordra fram alla fakta” de anser sig ha behov av.
I Israel hyser man en stor aktning för Giora Eiland dels för hans vidsträckta erfarenhet men dessutom för hans intelligens och förmåga att analysera situationer och föreslå problemlösningar.
Eilands rapport innehåller en bitande kritik av det underrättelseunderlag som de för detta ansvariga organisationerna (Aman, Den israeliska marinens underrättelsetjänst) och Mossad tagit fram. Bristerna i detta underlag ledde till att man dels inte insett att speciellt på Marmara fanns en grupp aktivister som föresatt sig att med våld åstadkomma en situation som skulle leda till en jättestor internationell israelisk PR-förlust samt dels att detta egentligen var det som den islamska organisationen IHH och åtminstone delar av den turkiska statsledningen ville uppnå.

Det otillfredsställande underlaget från Aman bottnade i att man endast under den senaste tiden börjat intressera sig för Turkiet då detta land tidigare klassats som till Israel vänligt inställt land.

Eiland tar också upp att man från de israeliska flottenheterna och helikoptrarna borde sett förberedelserna som vidtogs på Marmara med avsikt att ge de bordande marinkommando soldaterna ett ”varmt” mottagande och i sista stund utrusta dem för strid och inte för inskridande mot milt våldsamma demonstranter.

Rapporten pekar också på att den israeliska marinen inte hade någon alternativplan för fallet att det skulle visa sig att de israeliska soldaterna skulle mötas med våldsamt motstånd. På militärspråk fanns det alltså inte någon plan ”B”. Faktumet är dock, vilket också verkar framkomma av rapporten, att den israeliska marinen inte hade, och tydligtvis än i dag inte har, någon teknisk möjlighet att stoppa ett fartyg av M/S Marmaras storlek, än att borda det, utan att utsätta det för uppenbar fara, dvs att bli sänkt.

I och för sig är det inte alls ovanligt i militära sammanhang att en anfallsplan varit byggd på felaktiga förutsättningar men att anfallet trots allt måste utföras. Chefen för den israeliska marinen och chefen för marinkommando soldaterna (Shayelet 13) var medvetna redan innan man påbörjat bordningen, som ovan nämnts, att aktivisterna på Marmara avsåg att ge dem ett ”varmt” mottagande.

Var ansvaret för att marinkommando soldaterna inte omedelbart utrustades med effektivare vapen än pistoler och ”paint ball gevär” låg är oklart men i brist på alternativ så ligger det på chefen för marinen.
Rapporten tar tydligtvis också upp svårigheten att borda ett passagerarfartyg med ett icke ringa antal passagerare som är inställda på att aktivt motsätta sig bordningen till skillnad från ett lastfartyg med en liten besättning och få om ens några passagerare. Moderna passagerar- som lastfartyg är ytterst svåra att borda genom äntring såvida besättningar och passagerare motsätter sig detta och man är mer eller mindre hänvisad till att borda från helikoptrar genom att glida ned för en lina. Detta är en allt annat än snabb modell att få ombord en bordningsstyrka, vilket innebär att den grundläggande principen för en effektiv insats mot våldsamma demonstranter att snabbt sätta in en så pass stor styrka att den får en chockverkan knappast är genomförbar. Detta innebär att även om aktivisterna på Marmara skulle varit normalt bråkiga demonstranter så skulle den ursprungliga israeliska planen trotts allt varit svår att genomföra utan att öppna eld med åtminstone gummikulor.

Det är ytterst viktigt att notera att Eiland klart och tydligt säger att kommando soldaternas sätt att handla och utföra sin uppgift ombord på Marmara var yrkesmässigt på högsta nivå och utfördes med stort personligt mod. Detta som svar på diverse skriverier i internationella massmedia att soldaterna greps av panik och vilt sköt omkring sig.

Eiland menar också att beslutet att öppna eld mot aktivisterna var berättigat, inte minst då dessa var de som började eldgivningen. Att åtminstone några av aktivisterna hade tagit med sig eldvapen till fartyget bevisas genom att kulor av sort som IDF inte använder sig av opererats ut ur sårade israeliska soldater.

Man kan inte undgå att fråga sig, med stöd av anonyma och icke anonyma uttalanden från aktiva- som reservofficerare, att aktionen mot den turkiska ”Ship to Gaza” inte prioriterades speciellt högt inom IDF.
Med en släng avsedd för landets politiska ledning säger Eiland i en intervju att stoppandet av den turkiska flottiljen inte bara var ett militärt problem utan även….(e.g. politiskt A.F.)

Eiland har sagt att han sett som sin uppgift att visa på vad som måste åtgärdas och förbättras och inte att utpeka syndabockar. En alldeles riktig inställning men tyvärr alltför sällsynt i den israeliska samhällsdebatten

Källa: Mynewsdesk